För ett par år sedan skrev jag en masteruppsats, inom ramen av
specialpedagogik via Malmö högskola, med titeln Elevers skolsituation kopplad till yogafilosofi. Att skriva uppsatsen visade sig vara en spännande kreativ process som också satte min egen stresskänslighet på (ibland svåra) prov.      
   Idén till uppsatsen tog sin början i mitt arbete som specialpedagog där jag träffar många elever som kämpar med stress och som inte nådde godkända betyg i år 9. Egentligen föddes idén redan för fyra år sedan med magisteruppsatsen Yoga, och elevers upplevelse av stress, då jag intervjuade elever som praktiserat yoga under minst ett år. Mitt syfte var då att ta reda på elevers upplevelse av stress, och om yoga skulle kunna vara till någon hjälp. De sex elever som då intervjuades hade alla haft stressproblem av något slag, och de såg en tydlig koppling till skolan, speciellt till prov och betyg. Utfallet blev mycket positivt, alla upplevde att de fått god hjälp av yoga, både när det gällde stresskänslighet och koncentration. Eftersom antalet intervjuade elever då var begränsat och riktade sig till välfungerande elever, ville jag fortsätta att på masternivå studera en annan målgrupp, nämligen elever som inte av olika skäl klarat grundskolan med godkända betyg. Min intention var att med hjälp av regelbunden yogaundervisning med efterföljande samtal till en grupp elever försöka få en djupare förståelse av deras berättelser om stress och skola. Vid undersökningstillfället gick eleverna på ett individuellt program inom gymnasieskolan. Alla eleverna var positiva, och vi satte igång. Det visade sig sedan inte bli så enkelt eftersom frånvaron var hög, endast ett fåtal elever var närvarande alla gångerna. Det var heller inte lätt att samla alla, ljudvolymen var ofta hög, och flera elever hade mycket svårt för att vara stilla. Det fungerade ändå med mycket tålamod, och emellanåt många trevliga stunder med skratt. Efter varje yogapass samlades vi och fikade, och jag bad eleverna berätta om hur de såg på stress, och vad det var som gjorde att de inte klarat grundskolan. Eleverna var vältaliga, det visade sig att de hade mycket att berätta.
    För att kunna spegla elevers berättelser om stress och skola in ett större sammanhang skapade jag en filosofisk modell som, förutom yoga som praktisk teknik, innehöll utdrag ur yogafilosofi som jag ansåg vara relevant för undersökningens syfte.  Modellen bestod av utvalda delar av Patanjalis Yoga Sutras: studiemotivation (tapas), fysisk aktivitet och välbefinnande (asana), närvaro utan stress (pratyahara), koncentration (dharana), samt karmayoga som förhållningssätt och attityd.
     Under arbetets gång med funderingar på om hur man bäst hjälper och stöttar elever med bristande koncentration och stressproblematik, har jag blivit mer och mer övertygad om att en yogamodell går utmärkt att använda sig av i skolvärlden eftersom yoga går systematiskt till väga, och innehåller både praktiska tekniker och ett filosofiskt tankesätt. Ett gott förhållningssätt mellan lärare och elever är en grundförutsättning och basen för all form av stresshantering och studiemotivation. Enligt yogamodellen är detta karmayoga. Koncentration, eller dharana, den sista och femte punkten i analysmodellen, bygger på att de övriga punkterna fungerar; tapas eller studiemotivation, asana eller fysisk välbefinnande, samt pratyahara, eller frånvaro av stress. För att skolelever ska kunna uppnå koncentration krävs goda relationer mellan lärare och elever, skolmotivationen kommer då som en naturlig följd. Bristande koncentration beror på, enligt de intervjuade elevernas uppfattning, hur man blir bemött. Konsekvensen av dålig relation mellan lärare och elever kan då leda till stress, vilket, enligt eleverna, kan ta sig i uttryck av utagerande, skolk eller självskadebeteende. Eleverna berättelser visade entydigt att gott förhållningssätt med positivt bemötande har avgörande betydelse när det gäller förmågan och viljan till att kunna koncentrera sig. Bristande tillit till läraren samt oro i klassrummet skapar stress som är kontraproduktiv för inlärning och koncentration. Här kommer yoga in som ett allsidigt redskap både när det gäller praktiska tekniker (asana), medveten närvaro (pratyahara) samt förhållningssätt (karmayoga).
 
Efter att upprepade gånger lyssnat och reflekterat över elevernas berättelser om stress och skola och försökt att sätta det i en filosofisk ram, har jag stärkts i min övertygelse att stresshantering inte enbart handlar om praktiska metoder, utan snarare om tankemönster, förhållningssätt och attityd. De praktiska metoderna kommer egentligen i andra hand. Stress och bristande koncentration i skolan måste bearbetas på flera olika plan med förhållningssätt och attityd både från elevers och från lärares sida.